SSF Tävlingskalender
Tjäna pengar till föreningen
Godkänn kakor
Vi använder oss av kakor (cookies) för att vår webbplats ska fungera bra för dig. De används även för webbanalys i syfte att hjälpa oss att förbättra våra tjänster.
Så använder vi cookies
Dela nyhet
Nordenskiöldsloppet – 22 mil av magiska upplevelser
Idag, 17:35
Nutrition är viktigt :)
Jag blev ombedd att skriva om mina upplevelser från Nordenskiöldsloppet – så här var min resa.
Hemresan från Jokkmokk efter målgång i Nordenskiöldsloppet kan bara beskrivas med enorm glädje. Det känns smått otroligt att jag tagit mig igenom ett så långt äventyr, omgiven av sagolik natur, öppna vidder, härliga människor och en helt makalös natt där månskenet och norrskenet höll mig sällskap hela vägen in mot målet i Jokkmokk.
Mitt äventyr startade den 29 mars 2025, då jag efter ett år av postcovid – som verkligen dränerat min kropp och gjort att all träning känts hopplös – ändå bestämde mig för att anmäla mig till Nordenskiöldsloppet. Genom att sätta upp några tydliga mål lyckades jag hitta tillbaka till både träningsglädje och fokus på hälsan, vilket gav mig en rejäl motivationskick för den här ädla träningsformen vi håller på med.
Jag bestämde mig för att ta hjälp för att skapa veckovisa träningsprogram fram till NL, ökade träningsmängden och satsade på att bygga upp stakstyrkan, men framför allt att träna smartare med bättre återhämtning. Det var en grym ”boost” att fokusera på rätt saker varje vecka. För att hålla motivationen uppe bestämde jag mig för att sätta upp några delmål längs vägen. Jag ville ta mig till led 4 på vasaloppet genom att staka Klarälvsloppet – det fixade jag. Jag ville staka ett 45 km tävlingslopp mer än 300 hm, det blev Engelbrektsloppet och 500+ hm – check på den. Jag ville staka hela Vasaloppet – även det klarade jag av. Nu var jag övertygad om att det galna beslutet att staka Nordenskiöldsloppet faktiskt är helt möjligt även om det nu är ca 2000 hm och 22 mil. Hur svårt ska det vara tänkte jag?
Efter jul har mycket av förberedelserna, förutom träningen, handlat om att lösa många praktiska detaljer som nutrition under loppet, rätt skor, värme i skorna, hur hantera att jag ständigt blir blöt och kall om händerna, vilka kläder ska jag lägga ut på stationerna, rätt pannlampa och 100 andra frågor. Allt detta betade jag av genom att fråga kloka människor i klubben och testa mig fram.
Helgen var här - på hotellet i Jokkmokk satt jag på fredag kväll med en känsla av eufori och skräck när jag tittade på starten som var upplyst med lampor, det var en riktig mäktig upplevelse. Där skulle jag snart stå tillsammans med alla andra kämpar kl 05.00, när starten smällde av en bekant hagelsprakare som släppte iväg oss. När jag på morgonen gick till starten var det upplyst med marschaller och snön föll stilla över oss – det ångade av förväntan. Jag tog plats precis bakom elitledet, och efter en natt med snöfall utan skidspår – som skulle hålla i sig fram till lunch – var det tydligt att det skulle krävas extra kraft denna dag. Lyckligtvis hade jag ett serviceteam på skoter som skulle underlätta utmaningen betydligt.
Jag kom iväg kontrollerat och nu var loppet äntligen igång. Ett års förberedelser och fokusering var över. Nu var det dags att genomföra. Det var otroligt häftigt hur alla hjälptes åt med att dra, komma med stöttande ord - även från eliten. Det var coolt att hela tiden se dessa ringlande ormar av människor framför mig som kämpade. Vilket var visuellt hela vägen till vändningen i Njavve. För min del var det tungstakat, då jag insåg att jag valt fel skidor och struktur för dagen, men jobbade på med hyfsat bra tryck i stakningen.
På första kontrollen i Brändön stod Jokkmokksborna och hejade på - det värmde. Efter dryga 55 km då jag passerat 5 kontroller och tryckt gel, blåbärssoppa, sportdryck och någon bulle stod äntligen mitt magiska serviceteam (min fru, bror och svåger) och hejade.
Fram till Bälkasgårrå, ca 55 km, hade vi åkt i snöfall och utan skidspår med en hel del backar med trög stakning och jag började få ordentligt ont i armbågarna. Spåret gick längs vägspår, genom underbar skog och den imponerande sjön Purkijaur. Det fanns alltid en rygg och någon skön människa att prata med när orken fanns där. Väl i Granudden ca 70 km hade de preparerat den snöiga ytan, vilket blev en skön upplevelse, nu fick fötterna vila lite i ett riktigt skidspår.
Min ambition var att hålla ett tempo som skulle bära mig till målet på omkring 18–20 timmar. Vid Bälkasgårrå insåg jag att jag var tvungen att släppa den tanken och istället fokusera på och njuta av loppet och ta mig i mål, oavsett hur lång tid det skulle ta.
Nu blev det riktigt härlig stakning över sjön vid Granudden, och därefter tog klättringen mot Tjåmotis vid 85 km och den högsta punkten sin början - genom magisk trollskog och upp på berget. Vi var 5 som tillsammans höll ihop och kämpade oss upp, vilket hjälpte. Väl uppe blev vi ordentligt belönade för all styrkestakning med blå himmel och strålande solsken. Utförslöporna var långa och utsikten över Sarek och Skierfe mäktig, med skön stakning in mot Njavve och vändningen. Efter 11 mil med ett längre stopp, lite köttsoppa i magen och hjälp att borsta och rilla skidorna, till lite bättre glid, gav jag mig iväg. Nu var jag rejält sliten och armbågarna värkte och smärtan var ansträngande, men tack vare pepp från frugan – ”Pelle grym du är, kör en kontroll till” så kändes färden lite lättare.
Stakningen från Njavve blev ren njutning i solsken och sneglande på alla vita fjäll innan jag lämnade sjön i Njavve och stakade på in i skogen mot Tjåmotis och Granudden. Vägen tillbaka mot Tjåmotis högsta punkt blandade jag med att saxa och styrkestaka uppför en hel del höjdmeter. Väl tillbaka i Granudden tänkte jag att det faktiskt bara var 71 km kvar varav 5-6 mil i härligt mörker. Jag tryckte lite pasta och tog en längre vila då armbågarna nu var duktigt svullna och ömma. Åter i Bälkasgårrå och 55 km kvar hade mörkret lagt sig och infarten till kontrollen var oerhört vacker med eldar som lyste upp i kombo med röken från mina andetag i lampans sken. Det var skidkärlek, när det är som bäst. Efter lite pepp från serviceteamet och fylld med ny energi gled jag iväg ut i det totala mörkret och var tvungen att stanna upp för att se tillbaka mot stationen som lyste vackert. Månen sken och det var stjärnklart. Helt magiskt.
På kontrollerna tillbaka blev det en hel del vila av armbågarna, trots smärtan var jag väldans lycklig över allt det vackra jag fick uppleva. Jag hade månens sken runt mig med ett enormt norrsken som spelade över himlen vilket kraftfullt bidrog till att jag tog mig framåt kilometer för kilometer. Hela vägen hem jobbade jag stenhårt med att tänka positiva tankar, hitta glädjen i allt jag upplevde, uppskatta de bra kilometrarna och bara staka vidare medan jag kunde njuta av natten.
Väl inne i Jokkmokk hejades jag fram till att sakta glida in över målet, det ultimata slutet. Stoltheten och glädjen, efter en längre tid än jag planerat, fyllde mig och samtidigt var det en enormt mäktig upplevelse som jag absolut inte vill ha ogjort.
Jag kan varmt rekommendera alla er som har funderat men inte vågat, eller tänkt men inte velat. Det är något som verkligen skänker både glädje och stolthet. Smärtan är bara vekhet som lämnar kroppen.
Tack alla klubbmedlemmar för all support och pepp på vägen – helt fantastiskt. Tack också ni som redan åkt en och flera gånger – ni har varit min inspiration.
Trevlig påsk
Pelle Thörnqvist