Skejt mitt i sommaren?

Här kommer Lenas berättelse från Nattvasan 2018, även om något sent en kul läsning.

 

För ett år sedan så bestämde Marcia och jag oss för att åka nattvasan tillsammans.

Marcia åkte den första nattvasan och fick blodad tand. Jag som tycker att det är för mycket folk i vägen på vasaloppet ville gärna prova på.

Då mina framsteg i klassisk skidåkning börjar dala är det dags att vid 50+ försöka lära sig något nytt. Skejt.

Väl uppe i Mora tog vi det lugnt hämtade ut nummerlappar , vi gick runt i vasaloppstältet , stannade vid de flesta stånden och lockades till köp av både det ena och andra.  Jag lämnade in mina skidor för slipning och vallning. Allt var lugnt och skönt.

Det enda vi inte visste var om loppet skulle ske eller inte. På torsdag kvällen fick vi i alla fall reda på att loppet skulle köras. Frågan var om det skulle vara 90 km eller bara 45 km.

Det var mycket funderingar om hur mycket kläder vi skulle ha på oss och vad som skulle ligga i ryggsäcken.

På fredagen sov vi länge och åt ordentligt. Därefter fick vi reda på att kvällens mål skulle bli 90 km. De skulle öka säkerheten med fjällräddningen på grund av kyla.

Vi tog bussen från Mora till starten i Sälen. Hittade ett bra ställe att ladda upp på. Där möte mina barn Kalle, Lisa samt Jan-Olof oss. Det var roligt.

Tillskillnad från vasaloppet så är allt mycket lugnare. Vi fick en bra plats i startled 2 med fullpackade ryggsäckar (termos med sportdryck, första förband, extra vantar, mössa, lager 2 tröja täckjacka) var det äntligen dags att ge sig av i -10 grader.

 

Att skejta i första backen upp var en utmaning.  Tyckte det var skidor över allt.  Men från toppen av backen till Risberg var det ett rent nöje att åka på skejt bädden som var super. Även om föret var lite strävt så gled skidorna fint. Månen sken när vi åkte över myrarna. Vet inte hur kallt det var men upptäckte vid Risberg att det vara lite svårt att prata. Luftrören var lite kalla. Jag kom inte ihåg att det var så många backar det var mellan Risberg och Evertsberg. Usch och fy för långa sega uppförsbackar. Det var dock skönt att jag inte behövde vara irriterad för att jag inte hade något fäste som jag brukar ha problem med under vasloppet. Som alltid tappar jag lite motivation i mitten av loppet och det kändes lite tungt

Från Evertsberg började det gå nerför. Skönt kan man tro men jag som är feg även i dagsljus plogade lite väl mycket. Blir bara fegare och fegare i nedförsbackarna för varje år.

Oxberg – Hökberg gick lite segt även om det nu kändes som målet inte var så långt borta. Försökte fokusera på en etapp åt gången.

Hökberg-Eldris började känna igen mig då jag åkt där i julas. Det var skönt. I närheten av Läde så hade scouterna satt upp ett magiskt ljus spår. Som gammal scout så kände jag mig stolt. (dagen därpå skickade jag lite pengar till fotogenbidrag)

Det var verkligen härligt att se hur många som ställt ut marschaller och tänt eldar längs spåret. På sina ställen var även skogen upplyst i grönt och rött. Vackert!

Eldris- Mora. Denna stäcka hade jag kört många gånger under jul ledigheten. Jag hade testat alla nerför backar och jag visste att det bara var att stå på. Tänkte att det var bra att förbereda mig ifall jag skulle vara trött när det var dags för målgång.

Med bara 9 km kvar fick jag lite ny energi trots att alla mina enervitkakor och gel hade frusit ihop. Insåg att om vi åkte på kunde vi klara 8h gränsen. Himlen började bli röd och skidorna flög fram, uppförsbackarna var bort blåsta och vi var nästan ensamma i spåret. Det kändes magiskt. Vi åkte om några andra par men annars var det helt öde.

Kyrkan och målet i Mora hägrade. Försökte spurta in mot mål. Mitt på målrakan hör jag några ropa heja mamma.  Förstod först ingenting men insåg sen att Lisa och Kalle stod och väntade in mig. Ropade till baka. Vad gör ni här! Min första tanke var att de borde sova istället. Därefter blev jag så glad och stolt att mina barn kommit för att möta upp mitt i natten.

Så härligt att komma i mål. Början och slutet på detta äventyr var helt fantastiskt. Var bara lite trött på mitten.

Tack Marcia för support och sällskap utan dig hade jag kommit flera timmar senare i mål.

Efteråt känner jag mig stolt. Av 1500 lag kom ca 1000 till start och av dessa bröt ca 300. Vi kom in på 293 plats.

Jag skejtade 90 km och kroppen höll!

Jag kan verkligen rekommendera nattvasan

  • Inte samma stress som vasaloppet.
  • Färre personer i spåret.
  • Magiskt att åka i månen och pannlampans sken.
  • Behöver inte köa till toaletterna

 

Lite struligt att hämta dricka på kontrollerna och ryggsäcken behöver kanske inte vara så tung

 

Dela oss gärna på:

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar