La Marmotte

Skivbromsarna hade knappt svalnat från Sella Ronda tills det var dags för nästa utmaning. Thomas och jag anmälde oss under hösten till ”La Marmotte”. Ett Grand Fondo landsvägsrace som går över de värsta alptopparna man kan hitta.

Vi har varit i området flera gånger och kännde väl till vilka utmaningar som väntade. Ni som tittar på Tour de France känner säkert igen namnen på passen. Man startar i byn Bourg d’Osains som i sig är ett cykelparadis. Det är bland annat starten för kanske den mest kända stigningen Aple d’Huez vilket kanske tusentals cyklister per dag cyklar uppför på sommaren.

Hur

Vi flög in på torsdag vilket gav oss en känna på omgivningen cyklingsdag och en vilodag innan racet på söndag. Så upvärmningen på fredagen blev 8 mil och dryga två tusen höjdmeter. Det som skrämde mest var värmen. Dryga trettio grader i dalarna vilket sliter hårt på kroppen. Vädret kollades regelbundet och man tittade över allting en gång till. Mycket ska man ta med sig. Behövs arm och eller benvärmare. Hur många bars ska man starta med?
Det gäller att ha minimalt med vikt i fickorna eftersom det är så långa backar uppför och man vill inte släpa på mer än nödvändigt.

Startdag. Hade regnat lite lätt på natten men det var inte kyligt. Vi bodde uppe på Alpe d’Huez så vi hade 13km nedför till starten. Efter lite labyrintåkning i stan var det dags.

Första milen är lättåkt bort till Allemond där det börjar med några hundra meter uppför till dammen som ligger där. Thomas och jag hade taktiken att inte dra något på platten och det gick utmärkt. Vi vispade på i knappa 40km/h utan att behöva ta i speciellt mycket.

Så in i första stigningen Col de Glandon. Jobbig början eftersom det inte finns några serpentiner utan går rakt upp med en lutning som varierar mellan 8-11%. Efter ca 5km kommer man upp till en liten by där det bär nedför en kort stund för att sen nypa till ordetnligt med 12-13% i två kilometer. I övrigt är det relativt lättåkt men det är en lång stigning på 24km.

På toppen av Glandon stängs tiden av eftersom utförsåkningen på andra sidan är så pass svår. Så man kan ta det lugnt på toppen en stund vilket kändes könt. Däremot är det väldigt kaosartat med cyklister överallt och svårt att komma fram. Det fanns två toaletter bland 7500 cyklister. Jisses vad tänker man på? Dessutom var toalettpappret slut så det var fullt med vita cykelrumpor likt kaniner runt kullarna som försökte hitta lite skydd för att utföra sina behov.

Lugn utförsåkning ner till La Rochette där tidtagningen börjar igen. Man åker dryga två mil i dalen. Det är relativt lättåkt men man stiger totalt 250 meter. Taktiken var igen att inte dra någonting. Det lyckades hyfsat men det gick lite väl lusigt ibland så för att öka farten gick man från en klunga till nästa. Det började också kännas att det var varmt. Dryga trettio grader vilket är ok när man har fartvinden i ansiktet men fasade lite inför nästa stigning.

Dags för ”Col de Telgraph”. 12km med snitt på runt 7% så relativt lättåkt men så fort vi började gneta uppför så kändes den tryckande värmen. Hmmm. Undrar hur detta ska gå. Thomas kände sig lite risig i kistan så han stannade och gick in i skogen. Visste att Thomas var starkare så jag rullade vidare i min egen takt. Hittade Jörgen från Höllviken på vägen så vi snackade och peppade varandra för att hålla ett lagom tempo. Kände mig rätt pigg från mitten av stigningen och undrade vart Thomas hade tagit vägen.

Från Col du Telegraph är det en kort, 4km, nedför till Valloiare där stigningen till Col de Galibier startar. Ytterligare 18km till den toppen. Början relativt lätt med 7-8% lutning som brantast. Utmaningen börjar med de sista 8km där det viker av till höger och brantar till. I början är det mellan 9-12% vilket svider i benen. Nu var det inte varmt längre utan riktigt behagligt svalt och vinden i ryggen. Däremot börjar det kännas att man varit igång i fyra timmar. Stannade ett par ggr. och sträckte på ryggen men höll hyfsat tempo till toppen. Fortfarande ingen Thomas. Nu började kroppen säga ifrån och det var svårt att få i sig någonting. Lätt illamående men hoppades att den fyra mil långa utförsåkningen tillbaka till Bourg d’Osains skulle hjälpa till för återhämtning.

Galibier tillbaka till Bourg d’Osains är i stort sett nedför i fyra mil. Normalt sett är det rätt behaglig körning men efter så många timmar i sadeln känns ryggen rätt eländig och det drar och värker lite här och där. Dessutom blåste det något för jäkligt. Det gällde verkligen att hålla i styret annars hade man åkt av vägen. Så även om det var nedför var man tvungen att trampa vissa partier för att inte stanna helt.

Hittade lite bra grupper och rullade in till sista stoppet utanför Bourg d’Osains med bra känsla i kroppen. Hade druckit mycket vatten så illamåendet var i stort sett borta. Nu kändes däremot värmen. Kollade efteråt och det var 37 grader.

Sista stigningen Alpe d’Huez är brutal. Man kommer från platten och går rakt in i en vägg. Dryg två kilometer med 10-13% och först efter dryga fem planar det ut en aning. Dessutom finns det ingen direkt skugga så solen ligger på i ryggen hela tiden. Kände direkt att detta kommer bli jobbigt. Försökte fokusera en serpentin i taget men det kändes bara värre och värre. Stirrade ned på siffrorna på garminen och såg att pulsen låg långt under vad den borde göra. Stannade ett antal gånger och svalkade mig i de smältvattenbäckar som rinner utmed sidorna och slutade med att i stort sett ta en kall dusch. Det tillsammans med att solen gick i moln och det började blåsa lite gjorde att effekten kom tillbaka så det blev en betydligt bättre resa dom sista fem kilometrarna.

Pust äntligen mål. Åkte direkt till lägenheten och krashade resten av eftermiddagen. Magen mådde sådär så det blev ingen middag.

Så var det värt det?

Det är alltid intressant att testa kroppen och se vad man kan klara av. Reflektionen blir att det fungerarde bra och att träningen räckte till. Allt beror ju vilken tid man vill få förstås men jag tyckte jag cyklade bra hela vägen till sista backen. Det måste varit någon typ av mindre värmeslag eftersom jag kunde komma igång igen efter lite nedkylning. Borde kunnat komma in på runt 8:30 om inte det hänt. Nu blev det 8:44 istället.

Så vad hände med Thomas?

Thomas har hjälpt mig under året att göra ett hyfsat träningsupplägg och han hade målet att gå under åtta timmar. Vi låg på målet efter första stigningen  men lite olika problem som magen, kramp mm. gjorde att tiden flöt iväg. Tror man behöver köra några gånger för att veta hur man ska bete sig och var man ska lägga tiden. Även intaget av mat och dricka behöver man öva på. Det gäller samtidigt att hitta snabba grupper som kör både snabbt på platten och nedför. Thomas kom in på 8:48 så bara några minuter efter mig.

Yngve.