Jakten på backen – Vi fann den i Torsby

Torsby

Vi vart 11 st som över helgen åkte tvärs över Sverige för att testa både snö och asfalt i skidmetropolen Torsby. Tanken var från början att Emil skulle få guida oss, men jag lyckades dribbla bort honom …. så vi fick åka själva med Emils tips som grund.

Tanken var att få till en riktigt tuff träningshelg med mycket åkning, då kanske främst tuffa utmaningar i form av backar och hårda pass och känslan är att vi lyckades.

Många var vi som åkte ned redan torsdagkväll och tog in i Sunne för lite sova innan vi tidigt på fredag morgon gav oss vidare mot Torsby efter en grym truckersfrukost. Vi passade på att inspektera Tossebergsklätten som är ett berg i Sunne kommun, Fryksdalen, Värmland invid Övre Frykens västra strand med en högsta topp på 343 meter över havet. Upp på berget ringlar en smal och brant väg som på drygt 2 km stiger över 200 meter. Första vägskylten tycker jag inbjöd till ett spontanpass, men döm av min förvåning då jag inte fick någon i gänget att haka på att knäcka denna utmanande backe. Detta skapade en viss oro i min mage då jag som sagt hoppats på riktigt tuffa dagar …. Vad är det för mesar man fått med sig !?!?!?!? Så här brukar det ju inte vara …..

Så det vart en biltur upp till toppen istället, vackert där uppe iofs men vem bryr sig om det. Snopet rullade vi ned och vidare mot Torsby istället.

Väl framme i Torsby kastade vi oss in i en iskall tunnel och började metodiskt bekanta oss med det hala men ändå tröga vita underlag. Tunneln böljar upp och ned med fina kurvor som gör att man får både kämpa med teknik och olika växlar. Vi passade på att filma lite för att få något att slipa på, det hade vi kan man säga, det kändes både konstigt med korta stavar 83% samt att nu vara på snö. Sen körde vi på i tunneln. John den mest skeptiska till att åka i tunneln avverkade A1 varv efter varv i den 1,3 km långa tunneln, jag tror att han njöt men det vägrar han erkänna. Själv kan jag inte ligga och mesåka så det vart lite mer än A1 tempo och jag kunde hetsa med mig Calle … skönt.

Yngve, Erik och Maria tränade diagonal … tror jag de kallade det, men varje gång jag såg dem stod de och pratade mest. Sen när jag inte såg dem på ett tag …ja då visade det sig att de hade lagt in en fika mitt i passet …det hade iofs jag också kunnat tänkt mig då för det var jobbigt att åka i den krävande tunneln.

Efter 2,5 h i tunneln var det lunch och det är väl en av höjdpunkterna på läger, att man får sätta sig tills bord och bara vräka i sig god mat utan att behöva fixa något mer än att pricka mun.

Efter lunch anslöt även Jonas Örn, Claes och Anders och det vart ett till långt pass i tunneln i nu lugnare tempo, ja kanske då inte för nykomlingarna. Vi hann också filma lite staksekvenser innan vi åter igen satte igång att mata på i tunneln. Man vänjer sig faktiskt ganska fort i tunneln och kan hitta ett tempo där varv efter varv bara flyter på, men det tar på krafterna då backarna kommer fort så efter detta pass kände vi oss rätt möra.

Om lunchen satt fint satt middagen än bättre och till middagen anslöt även Helena och Lill Jonas som tagit tåget, men det är nästan äckligt att se (vill dock poängtera att bordsskicket är det inget fel på) vissa i klubben lassa på sina tallrikar… vilka matvrak, bortser man från det är det väldigt trevligt att sitta och prata skidor med dess tokskidnördar, jag står ut med dem kan jaga väl säga. Planer för morgondagen planerades och nu samordnade vi oss kring de tuffa utmaningar som i alla fall jag förväntat mig …. planen vart Hovfjället

Hovfjällets topp mäter 542 möh och ligger ca 17 km norr om Torsby, det vi skulle ta oss upp var via en bilväg på 7 km med en stigning på 390 hm, vilket skulle visa sig ta dryga halvtimmen enkel väg upp.

Alla trötta så tror alla sov gott redan runt 23 tiden.

Hovfjället

Kyligt och molnigt stod vi där vid foten av klättringen, då börjar det logistiska. Det är tufft att åka rullskidor utför denna backe så vi valde att åka med alla bilar till toppen och omgruppera för att ta alla 11 i Chryslern nedför, går det …inga problem… att få in alla ….det var sen det läskiga började.

Det är ju brant utför men jag tänkte inte mer på det, men när Erik började i panik uttala sig om att bromsarna kunde sluta funka då oljan kan börja koka med noll bromsverkan som resultat var det fler som bussen som fick panik och som kanske rent av hellre skulle valt rullskidorna utför. Jag fick inte panik … är det något jag är trygg med så är det att Chryslern levererar, även om den ibland tappar grejer osv … så litar jag på den till 100 % … skön, säker och snygg är dess devis … nästan som klubbens devis skoj, säkert och stenhårt.

Väl nere …ja sa ju det skulle gå bra så skulle vi upp på rullskidorna. Det valdes lite olika hjul, men de flesta på 2:or, Jonas Örn på 4:or ….så går det när man INTE sköter sina grejer …inte okej!!!! Hans bakhjul satt stenhårt fast.

Staka så länge man orkar tänkte vi. Sen gick starten tjejerna lite före, vi killar lite efter. Jag kan säga att backen är riktigt tuff, man funderade många gånger vad man höll på med … men det är bara att staka på. Denna dag visade Anders och Claes vilka bergklättrare de var och även Helena och Maria pallade denna backe på ett imponerande sätt. Har hört att Anders och Maria var snabbast upp, jag var inte riktigt där, jag var i min egen lilla bubbla. Upp kom vi alla …sen åkte vi ned igen och då tänkte man väl aldrig mer …men så piggar man på sig i bilarna ned. Så jag stakade en gång till medans de andra flaxade med benen, diagonal tror jag det heter …tur Yngve, Maria och Erik tjuvtränat den där diagonalen i tunneln.

På eftermiddagen var det många som valde tunneln, John jag och Yngve hade fått nog av den så valde en enkel 5 milsrunda runt Torsbys omnejd, detta val från att Emil Folkesson tipsat oss om fina rundor. Hade fått tips om både 5, 6 och 9 mils rundor …så vi lär väl bli pikade att vi valde den kortaste, men det var säkert inte den lättaste utan den tuffaste. Det är inte varje dag Hulken gnäller över att det är för tufft ….jo iofs det brukar han ju när jag nu tänker efter, men då mer kanske att för att vi inte håller A1 tempo. Det gick uppåt och uppåt på grov asfalt, tyckte vi inte kom någon stans…. Och Hulken skrek fan fan allt oftare. Yngve höll dock bra tempo på sina 2:or så att vi på våra 3:or och 2/4 fick kämpa. När vi kört en 1/3 svängde vi vänster på en nyasfalterad väg platt och fin ett bra tag så att vi fick tillbaka humöret, det byttes senare då vi möttes av en vägg likt hovfjällets stigningar.

När vi kört 2/3 var det dags att svänga vänster igen, det var nästan spiken i kistan för oss, vägen tycktes oändlig med stigningar så långt ögat kunde se. Men vi klarade även det med Yngve som borrade i motvinden och sista 5 km var riktigt sköna då det var konstant utför … ibland finns det en rättvisa här i livet. Rundan var kanon tycker jag, bara lite slitna sen förmiddagen.

Efter det middag, där och då bestämdes det att det skulle bli Hovfjället även sista dagen, det utifrån att Maria beslutsamt sa att hon skulle köra, och en efter en valde vi alla som Maria. Kvällen vart tidig efter analys av videofilmerna tror det var god natt redan vid 22 tiden.

John tog ju ett kul foto av videoanalysen, ser ut som barnen kring dataspelen.

Sista dagen

Hovfjället kändes denna dag värre en någonsin, kraftlösare än på länge var det en mardröm att försöka få igång kroppen igen …. Och man fick testa det där diagonal … man kanske skulle tränat på det där. Imponerande att se alla köra upp igen, Yngve körde tom skate uppför.

Man känner sig oerhört stolt hur man än gör att komma upp på toppen.