Äventyr på Cykel – Sella Ronda HERO

Det finns ju en del cykelstollar i klubben så här kommer den första av två artiklar om det!

Även om detta är en skidklubb finns det några andra galningar i klubben som utmanar sig själva med andra äventyr. Roger var nere för ett par år sedan och körde ett MTB lopp som heter Sella Ronda HERO. Och ja det stämmer det är samma område där Marcia Longa går. Man cyklar helt enkelt runt Sella Ronda toppen, plus några extra svängar på långa banan. Start och mål i den underbara Val Gardena byn. 

Alla är nervösa innan ett skidlopp. Det vallas, glidet kollas och man kollar nervöst vädret för att vara säker på att fästvallan man lagt på kommer att fungera.
Det var ingen mindre hysteri innan Sella Ronda. Det mekades cykel i varenda cykelbutik. Folk sprang som galna för att hitta bättre utväxling, nya däck och eller fälgar mm.

Banan är mest grusväg men en del tekniska single track stigar och då främst nedför. För er som kan lutning på cykel pratar man % och snitt procenten för grusvägarna är 13%. Man är inte uppe på några jättehöjder utan vänder på 2300 meter som högst. I år gick det inte att gå högre eftersom det snöat mycket under våren. Man hade skottat vissa partier för att kunna åka hela banan.

Dagen innan testade vi cyklarna för att se att allting fungerade vilket det verkade göra. Sen blev det slappa i det fina vädret under eftermiddagen.

Dags för start. Man satsar verkligen på dessa race. Huvudgatan är avstängd hela dagen. Med tanke på att Val Gardena måste passeras för komma vidare till andra dalar så ställer det nog till en del oreda. Det är full fart med speaker, helikopter mm under hela racet.

OK vi är iväg. Starten är rätt brutal. Man kör några hundra meter innan man viker upp mot första stigningen på 6 km och 800 höjdmeter. Det är mycket folk och rätt trångt. Påminner lite om första vasaloppsbacken. Det går så sakta att folk hakar i varandra och ramlar. Klarade mig förbi några struligheter och var snart ifatt Roger som stod lite längre fram. Det hände inget speciellt och man gnetade på. Efter halva var jag även ifatt Martin som var i vår grupp. Det var lägsta växeln sista biten och tramporna gick knappt runt så det var riktigt tungt bitvis.
På med regnjackan på toppen och började äta lite och sen började utförsresan.

Det började med grusväg utför tills vi kom till Passo Gardena där det vikte in på single track. Inga direkta svårigheter förutom att folk ibland är lite långsamma. Tror jag toppade här vad gäller fart och hade 56.6 km/h på sista biten grusväg ner till botten av backen.

In i nästa stigning i stort sett direkt när man kom ner. Visste att den var något lättare än de övriga men det kändes ändå lite segt och det började komma partier där man fick kliva av och gå eftersom det kostar för mycket att pressa sig i de riktigt branta partierna. Efter toppen avslutades med lite fin skogskörning och troligen det svåraste utförspartiet på banan. Hade ingen i vägen så man skuttade ner och kom så småningom ut vid nästa kontroll vid Arabba.

Efter en banan och lite dricka så var det dags för den tredje toppen. Visste att det var den svåraste. Började med lite kortare men branta backar i någon slags motionsspår innan det brakade iväg uppför på allvar. Efter ca 1.5 km asfalt gick det över på en stenig grusväg som bara blev brantare och brantare.Det var bara att kliva av efter en stund och börja gå. Eländet slutade aldrig. Den branta vägen bara fortsatte uppför i säkerligen 2.5km innan man kunde sitta på cykeln igen och trampa.

Problemet nu var att man började bli riktigt trött. Efter några hanterbara knixar kom vi upp och såg den högsta passeringen. Till min fasa såg jag att det var ytterligare gång på en knapp kilometer. Några muggar med Cola på toppen och sen ner till Passo Pordio via lite single track.

Efter Passo Pordio brakar det ner till Canazei. Helt riktigt vändpunkten för Marcia Longa. Skulle stanna för att justera sadelhöjden lite vilket ledde till att båda benen krampade. Upp igen och försökte spinna lätt trots smärtande ben men fick igång dem igen. Som tur var är början på stigningen från Canazei relativt enkel.Nu fick man koppla in järnpsyket för att gneta sig upp till sista höga passeringen. Det var hela tiden folk runtomkring så man får lite mental hjälp av alla cyklister som likt ett långsamt lemmeltåg masar sig uppför bergen. Det knäckande är att efter sista passet går det nerför några kilometer för att igen stiga i ca 2.5km. Inte riktigt vad man vill ha i det skedet.

Det hela avslutas med ca 12km nedför. Man tycker man står på så mycket man vågar men det kommer ibland personer bakifrån med ohygglig fart. Det kan bero på att dom kör heldämpat eller så är dom väldigt duktiga och eller dumdristiga.

Riktigt skön känsla att komma in i Val Gardena igen där det var full hålligång med speaker och massor med folk som tittade. Tog ett glas öl i målfållan men efter den ansträngningen ville man bara tillbaka till hotellet för att duscha.

Försökte ligga och vila lite men fötter och tår rullade upp sig i kramp så man fick hoppa upp och stretcha med jämna mellanrum.

Var det värt det som min fru brukar fråga?

Vill man ha ett annorlunda äventyr och gillar MTB så är det absolut värt det. Man MÅSTE dock förbereda sig. Eftersom det är så mycket uppför går det inte att bara trampa lite lätt och ta sig framåt. Det krävs ordentligt tryck hela tiden annars står man still. Vintern har bestått av 3-4 pass per vecka på trainern och varje pass 1-2 timmar blandat med intervaller, tröskelträning och uthållighet. Dagar man inte cyklar är det styrketräning. Dvs. ingen mindre insats än att förbereda sig inför Vasaloppet.

Yngve.

Dela oss gärna på:

Bli först med att kommentera

Skriv en kommentar